Det finns en enhet mellan oss kristna som vi själva inte valt, men som finns på grund av att vi som troende tillhör samma familj. Det är en enhet som finns mellan alla dem som bekänner samma Fader och frälsare och har samme Ande, den helige Ande.
Den enheten finns redan, men vår frälsares bön i Johannes 17 är att vi skall stiga in i den enheten och erfara den mer och mer. Det är en enhet i Anden som inte har med kyrkoorganisation, ämbetssyn eller gudstjänstformer att göra. Den går över alla kyrkogränser, kulturer och hudfärger. Ett igenkännande som är djupare och mycket nödvändigt i en tid då kristendomen ifrågasätts. I den Andens enhet upphör språkförbistringen och Gud får möjlighet att utföra och fullborda det som församlingen egentligen är ämnad för.

Församlingen ska vara:
1. En uppenbarelseplats och en boning för Gud själv - ett heligt tempel där Gud kan bo genom sin Ande. Ef 2:20-23
2. En kropp för Kristus så att Gud ska kunna bli synlig och verklig i den här världen; händer, fötter, hjärta och ögon. Ef 4:12-16, 1 Kor 12
3. Ett andligt hus av levande stenar där Guds folk som ett heligt prästerskap, med sina gåvor, funktioner, kallelser och tjänster förhärligar Gud. 1 Petr 2:4-9
4. En uppenbarelseplats för Guds visdom och frälsningsplan, där Jesus levande och uppstånden från de döda, Ordet, Anden och försoningen förmedlas till folken. Ef 3:10-11

Vi är redan ett på grund av hans försoningsgärning och vi behöver ständigt påminna oss om detta. Vi är kallade att leva värdigt den kallelse vi har fått och "vi ska vara ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band" (Ef 4:1-3). Jesusmanifestionen den 12 maj är en dag då vi offentligt och synligt visar det för hela landet. Vi älskar Honom, vår frälsare och hela världens frälsare. Han som älskar alla människor och önskar återfå den förlorade gemenskapen med dem alla. Vår gemenskap över alla samfundsgränser ger en synlig manifestation av hans kärlek.

Den enhet som redan finns kan vi inte stöta ifrån oss på grund av samfundsväsende, kontrollbehov eller lärofrågor. Verklig ekumenik är inte att ha samma lära, likadant gudstjänstfirande, likadan kyrkoorganisation, att böja sig under samma auktoriteter, ha liknande moraluppfattningar eller samma visioner. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, med bevarad kärlek, trots alla olikheter. Det vi däremot aldrig får glömma är att vi har fått ett uppdrag som gäller för oss alla: missionsbefallningen.

Andens och kärlekens ekumenik skall inte ha ett öppet eller fördolt mål att sammanfoga eller underordna den ena kyrkan under den andra. Den enhet som Jesus redan gett oss rymmer kärlek och förutsätter en ömsesidig respekt. Den ger rum för öppna andliga samtal och ökar förståelsen för varandra. Den enheten kommer att ha attraktionskraft för den icke kristna världen. Den ekumeniken behöver ingen var rädd för eller ställa sig frågande inför. Den kan man överlåta sig till, utan fruktan för att bli kränkt eller influerad av saker man själv inte skulle ha valt. Världen kommer enligt Jesu ord att bli hårdare och kallare. Syskon över hela världen lider, mörkret tilltal mer och mer.

Jesusmanifestationen är en "släktträff" där vi möts och manifesterar Jesus i Gudstjänst och i vittnesbörd. Tryggheten blir större, frimodigheten växer och kanske (det önskar jag av hela mitt hjärta) att det andliga klimatet i Sverige ska bli både varmare och öppnare som en frukt av den här dagen. De sår som uppstått i Kristi kropp, på grund av strider och olikheter, kan helas - så att det blir möjligt för hjärtan som varit åtskilda att närma sig varandra. Mycket har redan skett och mycket kommer att ske under kommande år.

Linda Bergling, ledningsgruppen för Jesusmanifestationen