Vi har ju som ni kanske minns en praktikant, Anders Tärnroth, som ska tillbringa fem månader på djungelskolan i Peten i Guatemala. Nu har han varit ute i en och en halv månad och vi har fått lite nyheter från "over there". Efter en äventyrlig resa dit med borttappat bagage och missat anslutningsflyg så kom han fram och blev mottagen med stor kärlek och entusiasm.
"Äntligen framme i Flores! Vi plockade upp några till, som kom med ett senare flyg till Flores, från Colombia. De kom för att delta i konferensen som skulle hållas på ranchen om två dagar. Vi packade pickupen med alla väskor och begav oss iväg. Jag fick åka på flaket där bak med tre till, vilket verkade vara helt okej för poliserna som vi körde bredvid en bit på vägen. Vägen blev dålig efter ett tag, och det skumpade en hel del, men det var lugnt eftersom föraren körde varsamt när vi var där bak. Jag fick känslan att jag höll på att komma ut till den där djungeln jag skulle till.
Väl framme slog det mig, att mina fantasier om en liten och ruggig ranch inte stämde med verkligheten. Matsalen var väldigt fin, och grundarna Suzanne och Mario Babarczy var där med alla de som jobbar på ranchen för att välkomna oss nya. Jag kände mig välkommen och glad över att äntligen ha kommit fram.
Under två veckor pågick ungdomskonferensen med aktiviteter från tidiga morgonen till sena kvällen. Jag hjälpte till att fotografera och deltog när det fanns tillfälle. All undervisning var på spanska. Det går lättare och lättare att prata och jag har utökat mitt ordförråd.
En av de stora händelserna under konferensen var att vi ordnade en stor fest för alla barnen och ungdomarna som går på TJS (The Jungle School), djungelskolan. Vi förberedde oss hela förmiddagen med att duka fram i matsalen, pynta lite inför julfirandet (de ville fira jul tidigt för barnens skull), och fixade med tvål och vattenstationen så att det skulle gå smidigt att tvätta händerna för alla som skulle komma på festen.
Barnen kom till ranchen i skolbussar, och köade till tvål och vattenstationen. Sedan marscherade de i grupper upp till matsalen och bjöds på god mat. De applåderade mig ledda av Mario, som roligt nog hade börjat kalla mig Bruce (efter missionären Bruce Olson skulle jag tro), och sade: ”En applåd för Bruce! Hans kyrka hjälpte oss att göra den här festen!”. Efter maten gick vi ner till salen och hade en fest med sånger, danser och lekar. Det hade kommit ungefär 300 barn, och när de klämde i under sången blev det högljutt vill jag lova. Efter festen var slut delade vi ut presenter till alla barn och ungdomar. Vi tog en gruppbild på barnen i slutet, och sen åkte de hemåt igen i bussarna.
Sista dagen på konferensen städade vi efter festen. Studenterna skrev prov, och på kvällen hölls en examensfest där studenterna fick intyg på att de hade gått kursen, och därefter åkte de hem senare på kvällen. Jag har fått många nya vänner av de som jag mötte på konferensen".